Det är... mycket nu.

Tankarna är ett enda stort virrvarr men genom att slå upp tidsoptimisten (min kalender heter så) och försöka planera de kommande veckorna gör att det känns aningen bättre i alla fall. 
Det är en hel del att tänka på och det är verkligen dags att ta tag i sitt liv nu, jag måste skärpa mig.
Dock är jag otroligt glad att jag har mina vänner som orkar höra på mitt prat, glad över att jag har föräldrar som ställer upp trots mitt dåliga uppförande. Jo, jag erkänner det - jag är absolut inte den perfekta dottern eller vännen, men då känns det bra att folk ändå stanar kvar där de alltid varit. 
För er läsare låter jag säkert sitdjup i mitt snack just nu men jag känner att det är dags för lite sånt. Egentligen så är det inte mer synd om mig än någon annan, men jag lever ju inte i någon annans kropp heller och kan därför inte tala för fler än mig själv.
Som sagt, det är dags att dra upp kämparglöden nu, den behövs. Köra på och ge järnet för det kommer ge resultat
- förr eller senare. Det sista är jag säker på.
oxox