Aboutalife

Dags att höra hur min huvudperson mår, tänkte jag. Så jag slog en pling. Lyckligtvis hjälper tabletterna, men så fort de slutar återkommer kärlkrampen. Dock kändes hon uppåt och vi planerade in ett nytt möte den 5 december, direkt efter att jag slutat skolan. Det var ett trevligt samtal som varade i ca 30 minuter, då min huvudperson även berättade att hon tänkt ut lite saker hon vill gå djupare in på nästa gång vi ses - roligt att det inte bara är jag som reflekterar över detta arbete! Det skulle handla en del om spårning i skogen hon gjort mycket, men även om tjäderdanser osv, spännande! Sedan förra inläggen har det varit en liten ständig oro som legat och gnagt, att hon blev sjuk rörde verkligen omkring i grytan och jag känner att det gäller att ta vara på allt jag bara kan! Man får glädjas så länge man kan samtala såhär med någon i så hög ålder, det är en förmån jag har känner jag. Jag borde verkligen sitta och skriva av ljudfilerna just nu, men det är andra saker som måste få ta upp min tid. Jag ser framför mig hur jag i lugn och ro kan sitta med projektarbetet på jullovet, skriva och ha möten. Vet inte om jag berättat det innan, men jag och min huvuderson ska försöka ses lite under julen, då hon sitter ensam. Igår funderade jag starkt på att ta ett krismöte med min handledare också, just om detta som drabbat min huvudperson, men deet känns som att det inte behövs längre. Nu hoppas vi på att det bara blir bättre, och jag lär ju märka på personen på mötet nästa vecka om det är som det ska och om det kommer fungera bra.

Så långt är avskrivet från första intervjun. Ni ska inte tro att det är lätt att ordagrant överföra vad min huvudperson sagt till ord på ett papper. Dock är det väldigt roligt och det är kul när man ser att man lyckats få med all dialekt som hon faktiskt använder när hon pratar - då hon är östgöte. Idag har jag jobbat ihärdigt i en timme och 17 minuter. Under skrivandet har jag nu bestämt att minnen hon återberättar skriver jag med kursiv text, så att man tydligt förstår att det är återberättande. Även om allt hon berättar är det på ett sätt så är detta med minnen lite mer speciellt, för det har hon en hel hög speciella kan jag lova. Nu efter dagens arbete är jag ganska trött i huvudet, det tar mer på krafterna än vad man tror att sitta på helspänn och vara 100 % fokuserad på vad som spelats in. Ytterligare en grej är att jag får reda på så mycket mer nu när jag lyssnar flera gånger om, än vad jag kommer ihåg att jag fick veta under första intervjun. Hon har en behaglig röst att lyssna på, så av den anledningen kan man jobba ganska länge i sträck utan att tröttna, jag känner även att jag blir lite imponerad av mig själv när jag lyssnar på inspelningarna. Varför? - Jo, för jag känner att jag lyckas få min huvudperson att berätta av sig själv, jag hjälper henne på traven när det behövs och jag känner nog att jag tagit till mig den del intervjuteknik som jag läst om (och som jag själv fick uppleva/bli "utsatt" för när jag intervjuades). Vad jag snackar om är det här att man ska kunna få igång personen, flika in med följdfrågor där det behövs, utan att störa särskilt mycket. Även att man som intervjuare är ödmjuk och att man inte ställer kränkande eller nedvärderande frågor som personen kan ta illa upp utav. I detta fall har jag lyckats få tag på en person som av sig självt pratar otroligt mycket, vilket jag uppskattar såklart. Hur svårt hade det inte varit om man fått dra ur orden liksom? Under min första inntervju, som jag håller på att skriva av just nu var jag även fruktansvärt förkyld och kunde knappt prata minns jag, men jag är glad att jag släpade mig dit ändå och att jag gjorde allt jag kunde för att prata - det gav mycket, och det gäller att ge fullt ut för att det ska ge resultat! Jag hoppas på att kunna sätta mig ytterligare med detta ikväll eller imorgon, det beror lite på hur jag lägger upp annat skolarbete jag måste göra. Detta lockar ju mer om jag ska vara ärlig, men det andra är också poäng som räknas.

Jag slog numret, jag kunde inte motstå. Min huvudperson verkade trots allt väldigt uppåt och verkade själv veta varför krampen hade kommit, men hon väntar fortfarande på en läkartid. De skulle tydligen ringa upp henne om de fick någon "lucka" de närmaste dagarna, hoppas de får det snart. Nu går hon i alla fall på medicin, och det känns lite lugnande. Hon pratade om att vi förmodligen kunde ses igen nästa vecka och att hon skulle ringa mig då. Det känns skönt att jag ringde, hon har en förmåga att införskaffa lugn den där tanten, vad det än handlar om.

Det är svårt att släppa gårdagens samtal. Jag ska ringa min huvudperson snart tänkte jag, nu känner jag mig mer illa till mods än igår. Hoppas det finns någon där som hjälper henne... Frågade pappa imorse om kärlkramp var farligt och det sa han att det kan vara, det kändes ju inte bättre precis. Dock vet jag att min huvudperson har kärlkramp gående i släkten och att hon haft detta flera gånger förut, men ändå. Jag ska försöka sitta med intervjuerna lite nu tänkte jag, försöka rensa tankarna för en stund.

Idag var en sådan där dag när jag skulle plinga på hos min person igen, men så blev det inte. Som tur var satt jag nära mobile när den ringde, kände inte igen numret direkt men kom snart på vem det var - min huvudperson. Hon lät inte så värst pigg och det var det som var felet, vi fick ställa in mötet idag. Stackarn' har tydligen ordentlig kärlkramp och har haft det några dagar, det var klart vi ställde in men jag är lite orolig. Är kärlkramp farligt? Hur länge kan det vara och är det bara medicin som hjälper? Varför var något tvunget att hända just nu, när den obehagliga tanken kommit upp? Då menar jag tanken jag skrev om i tidigare inlägg... Jag känner att jag borde gå dit och krama om henne, både för min egen skull och hennes. Jag kan inte sluta tänka på henne just nu. Jag försökte sätta mig med ljudfilerna lite förut, men det verkade inte vilja det heller idag, jag satt nog 15 minuter innan jag gav upp och stängde ner datorn. Ska försöka sätta mig imorgon. Hon sa att hon skulle återkomma när hon kände sig bättre, självklart ska vi inte fortsätta intervjuerna innan dess men jag vet inte om jag klarar av att inte höra något ifrån henne innan dess. Kanske att jag tar mig en tur dit imorgon, bara för att hälsa på och säga krya på dig.

Idag när jag åkte för att titta på min gamla kör, de hade konsert så var det flera av medlemmarna som intresserade sig för mitt projektarbete - roligt! De frågade hur det gick och om jag fortfarande hållit fast vid min tant, vilket jag såklart svarade ja på. Efter konserten fick jag skjuts hem av min körledare och när hon stannat bilen för att jag skulle kliva ur, stängde hon av motorn och vi började prata lite om mitt projektarbete, samtalet tog 30 minuter. Det kändes kul att få prata med någon utomstående om det, alltså varken min huvudperson eller min handledare. Hon var väldigt intresserad och frågade hur processen fungerat såhär långt. För er som undrar hur hon vet vad jag gör, så var det av den vänliga själen jag fick låna ljudinspelaren som redan efter två intervjuer varit till så stor hjälp! Jag fick även reda på att min körledares mamma, själv skrivit ner sin historia i form av en bok, när hon var 80 år lärde hon sig skriva på dator och nu finns boken hemma hos hennes dotter - amazing. Dock fick jag upp en lite obehaglig tanke när vi pratade och det var att min huvudperson kanske faktiskt inte finns hur länge till som helst. Nu vet jag att man inte ska tänka så, men ändå. Vi pratade även lite om min gammelfarmors bortgång, det är hon som är bakgrunden till mitt projektarbete. Likaså om hur jag upplever besöken hos min tant, det är som en slags "terapi" av att min gammelfarmor inte finns där längre. Jag kan fortfarande inte gå till hennes grav, jag har alltså aldrig varit där, men vem vet? Vid projektets slut kanske jag kan det? Mina möten är som att möta henne igen, i en annan människas kropp bara. Jag ser så mycket liknande egenskaper i min tant som min gammelfarmor hade. Detta låter säkert helt skumt, hur kan hon dra in en släkting i det här tänker du säkert nu? Men det var först idag som den skrämmande tanken kom krypandes, min huvudperson är snart 90 år - vad är genomsnittliga åldern i Sverige?

Aktiv och produktiv dag måste jag säga.

Låt oss börja med intervjun, då den var först.
Att gå till min huvudperson känns än så länge bara roligt och bra. Jag såg fram emot att få en fortsättning på vad vi sist pratade om.
Vi började med en lunch tillsammans och slog oss snart ner vid ljudinspelaren.
Under själva intervjun fick jag reda på en rad nya saker, men även lite tankeknutar jag haft efter första intervjun löstes snart upp. Jag passade på att fråga mycket om vad vissa gamla ord betydde som jag aldrig hört innan och fick dem förklarade för mig. Jag flikade även in mycket med frågor gällande saker som jga kände att jag inte direkt fått svar på - det fanns lite luckor i historien liksom.
Min person utstrålar enormt när vi sitter där, det känns som att hon tycker om detta lika mycket som jag, vilket känns otroligt bra. Idag fick jag dock se en hel rad olika känslor, beroende på vad vi pratade om och jag kände att jag verkligen kunde gå in djupare på vissa delar genom att följdfrågor och genom att jag visade extra intresse.
Emellanåt under intervjun så började jag undra om min person inte var lite virrig, hon berättade otroliga händelser, men det fick jag snart svar på för hon började återberätta saker hon berättat i första intervjun. Hon hade säkert inget minne av att hon redan berättat det en gång, men jag mindes. Så på det viset, eftersom att hon upprepade precis samma händelse likadant så är hon nog inte virrig - hon har nog bara haft ett otroligt händelserikt liv! Hon är så intressant, jag skulle kunna sitta där i timmar verkligen.
Det är i nuläget svårt att skriva ner några reflektioner om dagens möte, de brukar komma lite allt eftersom i efterhand, så jag hoppas å att ni får läsa lite om dem om några dagar kanske?

Jag vill även berätta att det redan känns hur bra som helst mellan mig och min person, vår relation har vuxit mycket efter bara tre träffar. Hon känns öppen och godhjärtad, precis som min egen gammelfarmor var. Det känns kul och skönt att få gå och hälsa på någon, likt hur jag besökte just min gammelfarmor.
De beter sig likadant och jag känner mig lite som hemma här, eftersom det ser lite likadant ut.
Som jag sagt tidigare så är det här med att kunna ge något tillbaka nästan 50 % av mitt projekt och det känns det som jag gör. I alla fall efter hur jag blir bemött av min person.
Jag blir fascinerad över den inre styrkan och viljan min person har, jag hoppas jag skulle bli likadan när jag snart passerar 90 år.
Nu känns det som att jag bara skriver bra och klysché grejer om detta, men det är precis såhär jag känner för mitt projekt såhär långt. Än så länge känns det helt och hållet rätt, och jag har haft en ofantlig tur som fått tag på den här människan. Dagens intervju tog 2 timmar och 20 minuter.

Nåväl, dags att prata om nästa möte dagen fylldes utav - projektmötet, som tog 30 minuter.
Att få träffa min handledare igen kändes bra, och kul! Det har hänt en del sedan första mötet och det vill jag gärna dela med mig av. Dock är det lite svårt att inte sitta och återberätta vad min huvudperson sagt i sin senaste intervju, för med min handledare ska vi ju prata runt projektet. Om processen, hur jag tycker det går och vad jag tänker på. Även hur jag formulerar mig här i min loggbok (som du läser just nu).
Jag ska försöka fokusera mer på att uttrycka vad jag själv känner och tänker när jag skriver mina inlägg, mycket mer än vad jag gjort innan. Hur jag tycker att arbetet går osv. Jag fick dock credit för att jag skriver upp tiden jag arbetat och att jag uppdaterar för det mesta bra i övrig, så det kändes kul.
Vissa dagar är det svårt och veta hur man ska skriva och vad som är viktigt att få ner svart på vitt, men idag tycks det bli en hel uppsjö av ord. Haha.
Känslan jag gick ifrån projektmötet med var bara: Gud, så härligt det känns att min handledare verkar lika pepp på mitt projektarbete som jag är och att hon bara tycker att jag ska jobba på som jag gör!
Jag fick en liten tankeställare härom dagen när det var en kille som började sätta mig "på plats" om mitt projekt, där han tycket att jag börjat jobba alldeles för sent och där han mellan raderna verkade tro att jag inte skulle hinna färdigt, det sänkte mig lite faktiskt - men jag sa såklart ifrån också. Idag när jag berättade det för min handlare så tyckte hon inte det var något jag skulle lägga någon vikt vid och hon sa att hon trodde på mig, great!
VI diskuterade även det jag hade planerat ifrån första början, det här om att jag och min person skulle bestämma en fast tid i veckan då vi skulle ses - det har jag ändrat tanke kring! Det är bättre att ta det lite vecka för vecka och se när det passar oss båda bäst, dock ska jag förska hålla mig till minst en gång i veckan. Det känns som man kommer ihåg förra gången lagom bra då och om man är igång hela tiden, regelbundet med det så blir det mer en rutin att gå dit och då tror jag inte man tycker det blir lika jobbigt som man annars kan tycka om man bara hafsar fram en tid.
Nu idag när jag var på intervjun så bestämde vi en ny tid för nästa och det blir på tisdag om en vecka. Då har vi studiedag och då är det bara ta tillfället i akt tycker jag, så då möts vi vid lunch och äter ihop, precis som idag.
Feedbeck:en från dagens projektmöte var push:ande, jag trivs med hur vi utformar våra möten och det känns som att jag och min handledare kommer bra överens!


För att sluta dagens loggboksinlägg kan jag (lite generat dock) berätta att jag nästan lämnade min persons lägenhet med tårar rinnande nerför mina kinder idag. På grund av min persons reumatism så mådde hon lite sämre idag och orkade inte gå till affären, självklart erbjöd jag mig att hjälpa till - det är något min huvudperson redan prentat in i min skalle; "Kan man, så hjälper man till". Så jag fick en nota, gick till affären och hjälpte henne med lite andra saker hon behövde hjälp med och precis innan jag skulle gå så vände jag mig om för att ta upp min väska. Precis innan jag vände mig om, så tog hon tag i min hand. Jag trodde hon ville ha en extra "hejdå-kram", för så avslutar vi alltid våra träffar, men nej, hon sa såhär:
- Rebecca, du får skriva vad du vill i den där boken, ja den där som du skriver om mig... men kan du lova mig att vi fortsätter vara vänner efter att ditt projektarbete är slut?

Snart dags igen.

På onsdag ska jag både träffa mig huvudperson igen, men förhoppningsvis även träffa min handledare också för ett projektmöte. Dags att bolla lite tankar känner jag, men även för att fräscha upp minnet om vad vi sa första mötet, som jag inte gjorde anteckningar ifrån (dåligt av mig), då jag glömt bort hälften av vad jag skulle tänka på med min projektplan.
Samtalet till min huvudperson tog ca 30 minuter, vilket även såklart ska räknas med av min projekttid.
På onsdag ska vi äta lunch tillsammans och jag sticker dit direkt efter biologin, trevligt!
Ljudinspelaren ska såklart också med och vi ska fortsätta där vi slutade; min huvudpersons inneboende bodde där så länge han fick, och under tiden där visste han inte vad hans värdinna/min huvudperson hette.
Jag är redan imponerad av saker som min inspelare får sluka upp, och är nyfiken på mer!

Sjuk men lite produktiv i alla fall.

Trots bacilusker förde jag ikväll över ljudklippet till datorn och har börjat skriva över lite i word, vilket inte är lätt.
Jag vet inte hur många gånger jag fått trycka på paus/play-knappen eller hur många gånger jag fått lyssna om på samma stycke. 
Det är dock väldigt roligt att höra sin egen röst inspelad och min huvudperson låter hur söt som helst på ljudinspelningen - vilket denne också är (missförstå mig inte).
Ett halv A4 är skrivet, men ljudklippet är ca två timmar långt, så det är en hel del kvar, men det är bara att ligga i.
Jag hoppas på att kunna bearbeta varje nu intervju lite efteråt varje gång, så att jag på så sätt fräschar upp minnet om vad just detta mötet handlade om, men även för att inte dela upp arbetet i två delar. Jag vill hålla på att lyssna och skriva samtidigt - det är givande.
Ikväll har jag suttit totalt 2,5 timmar. Och inte åstadkommit mer än drygt ett halvt A4 kanske någon tänker nu? Då vill jag tillägga att jag först under de timmarna fört över ljudfilen och sedan skrivit ner ordagrant vad min person sagt. För här ska inget tolkas - här ska skrivas en livshistoria!

Yes, jag har börjat.

Idag for jag till min huvudperson, var där tio minuter innan vi bestämt och jag blev så välkomnad så.
Hela besöket började med fika, men snart flyttade vi på oss till några lite beskvämare stolar och jag startade ljudinspelaren.
Är det något min huvudperson kan så är det att prata, jag fick knappt fram mina följdfrågor emellan allt som kom ifrån dennes mun. Haha, men är det inte toppen? Det hade varit otroligt mycket svårare om det varit tvärtom...
Vi började ifrån början, alltså om när personen kom till världen och jag har redan nu fått reda på en hel massa, även väldigt speciella saker. Lite för speciella också, sånt som absolut inte ska med i boken - men den här personen öppnar sig verkligen för mig, det känner jag.
Jag har fått många olika intryck av personen redan och jag väntar med spänning tills nästa gång jag ska dit. Vilket jag troligtvis ska om en vecka! Jag ska bara ögna igenom schemat och sedan höra av mig så skulle vi nog kunna ordna det. Kul! Vi har även redan pratat om att ses en del under julhelgen, då min person sitter ensam, och hur uppskattad känner man sig inte då om man kommer och bidrar med lite sällskap? Under julen ska man träffa någon tycker jag, inte sitta själv om man inte behöver.
Det är ju det som är halva grejen med mitt projekt - att ge något i gengäld till någon som ger mig något.
Idag tror jag att projektarbetet tagit upp totalt tre timmar och 28 minuter, dags att börja räkna lite på timmarna känner jag. Vilket jag varit slarvig med innan. Dock vet jag att den första träffen tog runt två timmar, och sedan har jag ju lagt ner åtskilliga timmar på att få tag på ljudinspelaren och på att läsa om olika intervjutekniker.

På tal om intervju, så blev jag själv intervjuvad ikväll faktiskt. Jag ställde upp i en undersökning, där jag noga tänkte på hur det som intervjuvade ställde frågorna och så. Dock var det lite samma typ av intervju som jag gör, man ska kunna få personen i fråga att berätta och man ska istället ställa följdfrågor och få personen att gå djupare in på vissa saker om man vill det. Under min intervju hade vi även en ljudinspelare (precis som jag har), så det var lite intressant - och just att det hamnade på samma dag som jag hade min första ordentliga.

Avslutningsvis känner jag att jag fått tag på en superperson gällande detta, jag skulle inte kunna hitta någon bättre - tänkt vilken ofattbar tur man kan ha ibland!

Idag är det en lycklig Rebecca som skriver, tro mig.

Nu är det bestämt, på onsdag (då jag ändå är ledig enda fram till silversmidet sent på eftermiddagen) så ska jag äntligen få gå och hälsa på min huvudperson igen!
Tråkigt nog trodde denne, när jag ringde upp idag att jag lagt ner hela projektet... eftersom att det var ett tag sedan jag var där på mitt första besök. Jag kan förstå, men som tur är är denne fortfarande villig att ställa upp så på 
onsdag 10:00 ska jag knacka på dörren och blir nog kvar där i några timmar. Det känns så bra.
Denna gången ska även jag ta med lite döppe' till kaffet, hembakta bullar tänkte jag, för det vet jag att personen i fråga nämnde innan jag tackade för mig förra gången.
Det blir nog ett fint kakfat om vi båda bidrar tror jag.
Nu ikväll ska jag därför sätta mig och utforska ljudinspelaren, hoppas den inte är för krånglig bara (då jag verkligen inte är teknisk av mig).
Jag känner mig peppad och den här lediga onsdagen kom verkligen lägligt - shoot!

Hej loggboken och alla läsare!

Min plan om att få lite andra måsten "undanstökade" först, innan jag sätter igång ordentligt med mitt projektarbete fungerar inte - jag har insett det nu.
Det är lika bra att sparka igång allting, så man kommer in i det och märker man att shit, det är för mycket just nu, ja då tar man ett litet break och kommer igen när man känner sig peppad.
Nu menar jag inte att man kan ta en jättelång paus bara för att man är omotiverad vid något tillfälle eller så, utan mer ifall det blir för mycket som sagt. Så inget kommer i kläm. 
Jag tänkte att jag redan imorgon ska ringa upp min huvudperson och försöka träffa denne i veckan, nu vill jag börja - helgen har peppat mig (och fråga mig inte varför).
Det måstet som ligger och tynger ner min axlar nu varje dag ska jag mentalt försöka lätta på lite, gör jag roliga saker (som t.ex. mitt projekt) bredvid kanske det går lättare att genomföra också? Vem vet?
Jag hoppas på att jag även snart ska sätta mig och utforska ljudinspelaren också, så jag vet hur den fungerar. Det är på tiden känner jag.
Runt omkring mig tycker jag nu att i stort sätt alla treor redan börjat med sina projekt, så jag vet inte - är jag sent ute? Jag tror att när jag väl sätter igång så kommer det rulla på ganska bra, så fort jag har lite material så hoppas jag på att kunna sätta mig och skriva direkt, så båda delarna fungerar samtidigt.
Denna veckan är starten!