Aboutalife

Dags att höra hur min huvudperson mår, tänkte jag. Så jag slog en pling. Lyckligtvis hjälper tabletterna, men så fort de slutar återkommer kärlkrampen. Dock kändes hon uppåt och vi planerade in ett nytt möte den 5 december, direkt efter att jag slutat skolan. Det var ett trevligt samtal som varade i ca 30 minuter, då min huvudperson även berättade att hon tänkt ut lite saker hon vill gå djupare in på nästa gång vi ses - roligt att det inte bara är jag som reflekterar över detta arbete! Det skulle handla en del om spårning i skogen hon gjort mycket, men även om tjäderdanser osv, spännande! Sedan förra inläggen har det varit en liten ständig oro som legat och gnagt, att hon blev sjuk rörde verkligen omkring i grytan och jag känner att det gäller att ta vara på allt jag bara kan! Man får glädjas så länge man kan samtala såhär med någon i så hög ålder, det är en förmån jag har känner jag. Jag borde verkligen sitta och skriva av ljudfilerna just nu, men det är andra saker som måste få ta upp min tid. Jag ser framför mig hur jag i lugn och ro kan sitta med projektarbetet på jullovet, skriva och ha möten. Vet inte om jag berättat det innan, men jag och min huvuderson ska försöka ses lite under julen, då hon sitter ensam. Igår funderade jag starkt på att ta ett krismöte med min handledare också, just om detta som drabbat min huvudperson, men deet känns som att det inte behövs längre. Nu hoppas vi på att det bara blir bättre, och jag lär ju märka på personen på mötet nästa vecka om det är som det ska och om det kommer fungera bra.