Aboutalife

Idag när jag åkte för att titta på min gamla kör, de hade konsert så var det flera av medlemmarna som intresserade sig för mitt projektarbete - roligt! De frågade hur det gick och om jag fortfarande hållit fast vid min tant, vilket jag såklart svarade ja på. Efter konserten fick jag skjuts hem av min körledare och när hon stannat bilen för att jag skulle kliva ur, stängde hon av motorn och vi började prata lite om mitt projektarbete, samtalet tog 30 minuter. Det kändes kul att få prata med någon utomstående om det, alltså varken min huvudperson eller min handledare. Hon var väldigt intresserad och frågade hur processen fungerat såhär långt. För er som undrar hur hon vet vad jag gör, så var det av den vänliga själen jag fick låna ljudinspelaren som redan efter två intervjuer varit till så stor hjälp! Jag fick även reda på att min körledares mamma, själv skrivit ner sin historia i form av en bok, när hon var 80 år lärde hon sig skriva på dator och nu finns boken hemma hos hennes dotter - amazing. Dock fick jag upp en lite obehaglig tanke när vi pratade och det var att min huvudperson kanske faktiskt inte finns hur länge till som helst. Nu vet jag att man inte ska tänka så, men ändå. Vi pratade även lite om min gammelfarmors bortgång, det är hon som är bakgrunden till mitt projektarbete. Likaså om hur jag upplever besöken hos min tant, det är som en slags "terapi" av att min gammelfarmor inte finns där längre. Jag kan fortfarande inte gå till hennes grav, jag har alltså aldrig varit där, men vem vet? Vid projektets slut kanske jag kan det? Mina möten är som att möta henne igen, i en annan människas kropp bara. Jag ser så mycket liknande egenskaper i min tant som min gammelfarmor hade. Detta låter säkert helt skumt, hur kan hon dra in en släkting i det här tänker du säkert nu? Men det var först idag som den skrämmande tanken kom krypandes, min huvudperson är snart 90 år - vad är genomsnittliga åldern i Sverige?