Aboutalife

Aktiv och produktiv dag måste jag säga.

Låt oss börja med intervjun, då den var först.
Att gå till min huvudperson känns än så länge bara roligt och bra. Jag såg fram emot att få en fortsättning på vad vi sist pratade om.
Vi började med en lunch tillsammans och slog oss snart ner vid ljudinspelaren.
Under själva intervjun fick jag reda på en rad nya saker, men även lite tankeknutar jag haft efter första intervjun löstes snart upp. Jag passade på att fråga mycket om vad vissa gamla ord betydde som jag aldrig hört innan och fick dem förklarade för mig. Jag flikade även in mycket med frågor gällande saker som jga kände att jag inte direkt fått svar på - det fanns lite luckor i historien liksom.
Min person utstrålar enormt när vi sitter där, det känns som att hon tycker om detta lika mycket som jag, vilket känns otroligt bra. Idag fick jag dock se en hel rad olika känslor, beroende på vad vi pratade om och jag kände att jag verkligen kunde gå in djupare på vissa delar genom att följdfrågor och genom att jag visade extra intresse.
Emellanåt under intervjun så började jag undra om min person inte var lite virrig, hon berättade otroliga händelser, men det fick jag snart svar på för hon började återberätta saker hon berättat i första intervjun. Hon hade säkert inget minne av att hon redan berättat det en gång, men jag mindes. Så på det viset, eftersom att hon upprepade precis samma händelse likadant så är hon nog inte virrig - hon har nog bara haft ett otroligt händelserikt liv! Hon är så intressant, jag skulle kunna sitta där i timmar verkligen.
Det är i nuläget svårt att skriva ner några reflektioner om dagens möte, de brukar komma lite allt eftersom i efterhand, så jag hoppas å att ni får läsa lite om dem om några dagar kanske?

Jag vill även berätta att det redan känns hur bra som helst mellan mig och min person, vår relation har vuxit mycket efter bara tre träffar. Hon känns öppen och godhjärtad, precis som min egen gammelfarmor var. Det känns kul och skönt att få gå och hälsa på någon, likt hur jag besökte just min gammelfarmor.
De beter sig likadant och jag känner mig lite som hemma här, eftersom det ser lite likadant ut.
Som jag sagt tidigare så är det här med att kunna ge något tillbaka nästan 50 % av mitt projekt och det känns det som jag gör. I alla fall efter hur jag blir bemött av min person.
Jag blir fascinerad över den inre styrkan och viljan min person har, jag hoppas jag skulle bli likadan när jag snart passerar 90 år.
Nu känns det som att jag bara skriver bra och klysché grejer om detta, men det är precis såhär jag känner för mitt projekt såhär långt. Än så länge känns det helt och hållet rätt, och jag har haft en ofantlig tur som fått tag på den här människan. Dagens intervju tog 2 timmar och 20 minuter.

Nåväl, dags att prata om nästa möte dagen fylldes utav - projektmötet, som tog 30 minuter.
Att få träffa min handledare igen kändes bra, och kul! Det har hänt en del sedan första mötet och det vill jag gärna dela med mig av. Dock är det lite svårt att inte sitta och återberätta vad min huvudperson sagt i sin senaste intervju, för med min handledare ska vi ju prata runt projektet. Om processen, hur jag tycker det går och vad jag tänker på. Även hur jag formulerar mig här i min loggbok (som du läser just nu).
Jag ska försöka fokusera mer på att uttrycka vad jag själv känner och tänker när jag skriver mina inlägg, mycket mer än vad jag gjort innan. Hur jag tycker att arbetet går osv. Jag fick dock credit för att jag skriver upp tiden jag arbetat och att jag uppdaterar för det mesta bra i övrig, så det kändes kul.
Vissa dagar är det svårt och veta hur man ska skriva och vad som är viktigt att få ner svart på vitt, men idag tycks det bli en hel uppsjö av ord. Haha.
Känslan jag gick ifrån projektmötet med var bara: Gud, så härligt det känns att min handledare verkar lika pepp på mitt projektarbete som jag är och att hon bara tycker att jag ska jobba på som jag gör!
Jag fick en liten tankeställare härom dagen när det var en kille som började sätta mig "på plats" om mitt projekt, där han tycket att jag börjat jobba alldeles för sent och där han mellan raderna verkade tro att jag inte skulle hinna färdigt, det sänkte mig lite faktiskt - men jag sa såklart ifrån också. Idag när jag berättade det för min handlare så tyckte hon inte det var något jag skulle lägga någon vikt vid och hon sa att hon trodde på mig, great!
VI diskuterade även det jag hade planerat ifrån första början, det här om att jag och min person skulle bestämma en fast tid i veckan då vi skulle ses - det har jag ändrat tanke kring! Det är bättre att ta det lite vecka för vecka och se när det passar oss båda bäst, dock ska jag förska hålla mig till minst en gång i veckan. Det känns som man kommer ihåg förra gången lagom bra då och om man är igång hela tiden, regelbundet med det så blir det mer en rutin att gå dit och då tror jag inte man tycker det blir lika jobbigt som man annars kan tycka om man bara hafsar fram en tid.
Nu idag när jag var på intervjun så bestämde vi en ny tid för nästa och det blir på tisdag om en vecka. Då har vi studiedag och då är det bara ta tillfället i akt tycker jag, så då möts vi vid lunch och äter ihop, precis som idag.
Feedbeck:en från dagens projektmöte var push:ande, jag trivs med hur vi utformar våra möten och det känns som att jag och min handledare kommer bra överens!


För att sluta dagens loggboksinlägg kan jag (lite generat dock) berätta att jag nästan lämnade min persons lägenhet med tårar rinnande nerför mina kinder idag. På grund av min persons reumatism så mådde hon lite sämre idag och orkade inte gå till affären, självklart erbjöd jag mig att hjälpa till - det är något min huvudperson redan prentat in i min skalle; "Kan man, så hjälper man till". Så jag fick en nota, gick till affären och hjälpte henne med lite andra saker hon behövde hjälp med och precis innan jag skulle gå så vände jag mig om för att ta upp min väska. Precis innan jag vände mig om, så tog hon tag i min hand. Jag trodde hon ville ha en extra "hejdå-kram", för så avslutar vi alltid våra träffar, men nej, hon sa såhär:
- Rebecca, du får skriva vad du vill i den där boken, ja den där som du skriver om mig... men kan du lova mig att vi fortsätter vara vänner efter att ditt projektarbete är slut?