målet nått
Alla positiva ord som kan tänkas börjar jag detta loggboksinlägg med.
Som rubriken säger är lovets mål nått - hela första intervjun avskriven! Det känns bra och jag tror jag kommer börja nafsa på nummer två också innan 10 januari.
Dock märkte jag i slutet av avskrivningen att det väldigt lätt blir rörigt då hon återberättar saker (dock mer i detalj) i slutet av första intervjun som hon redan pratat innan, dvs. som jag redan fört ner på papper en gång. Hur löste jag nu detta?
Jo, jag fick helt enkelt gå tillbaka till det jag redan skrivit och fylla på där, vilket emellanåt gjorde det klurigt eftersom att jag gjort snygga övergångar i texten första gången jag skrev av. Dock känns det helt okej att jag gjorde så och jag tänker att det är något som senare får bli en del av finslipandet, nu är det övetfört ordagrant och vad jag nu har åstadkommit ska efter lovet skickas till min huvudperson så att hon själv ska få ta del av resultatet såhär långt.
Angående möte så har jag inte hört av henne och jag har inte hört av mig heller. Vilket jag måste göra snart men just nu känns det helt okej att endast bearbeta texten.
Idag under arbetet känns det som att jag snappat upp mycket detaljer jag absolut inte minns sedan mötet, viljet gör avlyssnandet spännande. Det kanske anses segt att gläppa fram och tillbaka i en och samma inspelning men så har det inte alls känts idag!
Dagens arbete har pågått i en timme och 48 minuter, jobbade även med texten härom dagen i 1 timme och två minuter, vilket sammanlagt resulterar i två timmar och 50 minuter.
Alltså loggade jag inte efter förra arbetspasset, då jag inte kände att jag hade något att tillföra loggboken, det var bara arbete för att komma framåt!
sen uppdatering
Hej loggboken!
Till att börja med vill jag berätta att jag i onsdags jobbade med projektet, i en timme och 15 minuter.
Efter det har jag inte suttit vid datorn alls och min huvudperson ringde inte tillbaka efter mitt samtal jag skrev om.
Självklart ska jag ringa tillbaka för hon har säkert glömt det, men det känns lite som att man tjatar när man ringer henne hela tiden ang. möte.
Jag vet att det är lite fel att tänka så, men det är så det känns för tillfället.
Jag hoppas på att kunna sätta mig vid avskrivningen imorgon, så jag kommer ännu mer framåt. Har faktiskt satt ett mål för lovet - första intervjun ska bli avskriven tills skolan börjar igen! Detta ska jag verkligen försöka hålla, det skulle kännas så bra!
Annars står tankar om projektet ganska still just nu, det händer inget nytt så det är bara fortsätta jobba på!
jullov
Ensam hemma, frid och fröjd - dags för arbete!
Att vakna upp, ingen skola och att känna att man faktiskt är sugen på det man lovat sig själv att göra - jobba med projektarbetet!
I två timmar och 30 minuter har jag än så länge bara suttit och skrivit av och det har gått bra. Har åstadkommit ytterligare några a4 på datorn i microsoft word 2010 och hittills är 58:26 minuter avskrivet, det går framåt! Har skrivit av lite mer än halva första intervjun nu.
Efter skrivandet kände jag mig manad - jag ringde min huvudperson. Samtalet blev kort, ca 10 minuter eftersom att hon hade besök. Vilket för mig var positivt, då kanske det kan bli min tur att besöka henne snart?
Vi kom överens om att hon ska ringa mig senare idag, annars ska jag höra av mig. Hon berättade dock att hon fortfarande hade kärlkramp och att reumatismen spökade nu, p.g.a kylan.
Jag hoppas hon ringer och att vi kan ses i jul!
Förhoppningsvis sätter jag mig med skrivandet en gång till idag, ska sätta mig imorgon också hade jag tänkt.
borde, eller inte?
Eller att ha den konstanta lite oroliga känslan i kroppen, min huvudperson har inte hört av sig.
De senaste dagarna har jag inte känt för att ens så mycket som att skriva av ett ord. Dock har jag lovat mig själv att sätta mig ner i lugn och ro under jullovet, jag måste göra det - för min egen skull.
Jag vill känna att jag kommer framåt, hur det än blir med fler möten eller inte.
För några dagar sedan, fick jag besök, av en killkompis. Vi skulle byta julklappar och jag fick nog en utav de finaste man kan få - en (såhär långt) självbiografi, där han berättar om hur han är som person och vad det är, gällande kompisar och flickvänner som format honom till det han är idag. Tilläggas ska såklart även att vi två har känt varandra sedan i somras, så detta fick mig att verkligen känna mig hedrad.
Efter att jag nu, två dagar senare redan läst ut boken och fått diskutera den med författaren känner jga ändå att jag intalat mig själv att, även om mitt arbete med min huvuperson stannar här - så har jag fortfarande äran att få framföra en unik historia.
Självklart är jag orolig för henne, tro inget annat, tanken ligger och gräver i mig varje dag. Jag borde verkligen ringa, men jag är så otroligt rädd för att ingen ska lyfta luren där på andra sidan. Jag vet inte om jag skulle klara det. Bilderna av hur jag för sista gången fick se min gammelfarmor innan hon lämnade jordelivet kommer åter upp framför mina ögon, känslan är obehaglig. Jag vill verkligen få träffa min huvudperson igen, jag vill verkligen att hon ringer mig. Jag borde ändå ringa. Jag bryr mig ju, så varför tar jag inte intiativet?
Mitt förra handledarmöte gällande projektet push:ade mig rejält, det var skönt att få prata. Samtidigt tyckte min handledare att jag inte skulle tvinga mig själv att jobba med projektet, jag skulle göra det när jag själv ville. Det är precis vad jag känt de senaste dagarna och därför har inget blivit gjort. Det känns inte fel, men jag vet hur mycket jobb som ligger framför mig gällande avskrivningen. Att inte få träffa min huvudperson känns tugnt, men kanske känns det lättare om jag tar tag i vad jag kan göra framför datorn och på så vis får höra hennes röst?
Tankarna far runt åt lite olika håll ikväll känner jag, dock vill jag skriva av mig för att jag ska minnas det här senare när rapporten ska skrivas.
Mitt mål för nästa vecka är att ta tag i skrivandet, jag går på lov två dagar innan folk runt om mig, då ska här skrivas.
