borde, eller inte?
Att ringa, men att inte våga.
Eller att ha den konstanta lite oroliga känslan i kroppen, min huvudperson har inte hört av sig.
De senaste dagarna har jag inte känt för att ens så mycket som att skriva av ett ord. Dock har jag lovat mig själv att sätta mig ner i lugn och ro under jullovet, jag måste göra det - för min egen skull.
Jag vill känna att jag kommer framåt, hur det än blir med fler möten eller inte.
För några dagar sedan, fick jag besök, av en killkompis. Vi skulle byta julklappar och jag fick nog en utav de finaste man kan få - en (såhär långt) självbiografi, där han berättar om hur han är som person och vad det är, gällande kompisar och flickvänner som format honom till det han är idag. Tilläggas ska såklart även att vi två har känt varandra sedan i somras, så detta fick mig att verkligen känna mig hedrad.
Efter att jag nu, två dagar senare redan läst ut boken och fått diskutera den med författaren känner jga ändå att jag intalat mig själv att, även om mitt arbete med min huvuperson stannar här - så har jag fortfarande äran att få framföra en unik historia.
Självklart är jag orolig för henne, tro inget annat, tanken ligger och gräver i mig varje dag. Jag borde verkligen ringa, men jag är så otroligt rädd för att ingen ska lyfta luren där på andra sidan. Jag vet inte om jag skulle klara det. Bilderna av hur jag för sista gången fick se min gammelfarmor innan hon lämnade jordelivet kommer åter upp framför mina ögon, känslan är obehaglig. Jag vill verkligen få träffa min huvudperson igen, jag vill verkligen att hon ringer mig. Jag borde ändå ringa. Jag bryr mig ju, så varför tar jag inte intiativet?
Mitt förra handledarmöte gällande projektet push:ade mig rejält, det var skönt att få prata. Samtidigt tyckte min handledare att jag inte skulle tvinga mig själv att jobba med projektet, jag skulle göra det när jag själv ville. Det är precis vad jag känt de senaste dagarna och därför har inget blivit gjort. Det känns inte fel, men jag vet hur mycket jobb som ligger framför mig gällande avskrivningen. Att inte få träffa min huvudperson känns tugnt, men kanske känns det lättare om jag tar tag i vad jag kan göra framför datorn och på så vis får höra hennes röst?
Tankarna far runt åt lite olika håll ikväll känner jag, dock vill jag skriva av mig för att jag ska minnas det här senare när rapporten ska skrivas.
Mitt mål för nästa vecka är att ta tag i skrivandet, jag går på lov två dagar innan folk runt om mig, då ska här skrivas.
Eller att ha den konstanta lite oroliga känslan i kroppen, min huvudperson har inte hört av sig.
De senaste dagarna har jag inte känt för att ens så mycket som att skriva av ett ord. Dock har jag lovat mig själv att sätta mig ner i lugn och ro under jullovet, jag måste göra det - för min egen skull.
Jag vill känna att jag kommer framåt, hur det än blir med fler möten eller inte.
För några dagar sedan, fick jag besök, av en killkompis. Vi skulle byta julklappar och jag fick nog en utav de finaste man kan få - en (såhär långt) självbiografi, där han berättar om hur han är som person och vad det är, gällande kompisar och flickvänner som format honom till det han är idag. Tilläggas ska såklart även att vi två har känt varandra sedan i somras, så detta fick mig att verkligen känna mig hedrad.
Efter att jag nu, två dagar senare redan läst ut boken och fått diskutera den med författaren känner jga ändå att jag intalat mig själv att, även om mitt arbete med min huvuperson stannar här - så har jag fortfarande äran att få framföra en unik historia.
Självklart är jag orolig för henne, tro inget annat, tanken ligger och gräver i mig varje dag. Jag borde verkligen ringa, men jag är så otroligt rädd för att ingen ska lyfta luren där på andra sidan. Jag vet inte om jag skulle klara det. Bilderna av hur jag för sista gången fick se min gammelfarmor innan hon lämnade jordelivet kommer åter upp framför mina ögon, känslan är obehaglig. Jag vill verkligen få träffa min huvudperson igen, jag vill verkligen att hon ringer mig. Jag borde ändå ringa. Jag bryr mig ju, så varför tar jag inte intiativet?
Mitt förra handledarmöte gällande projektet push:ade mig rejält, det var skönt att få prata. Samtidigt tyckte min handledare att jag inte skulle tvinga mig själv att jobba med projektet, jag skulle göra det när jag själv ville. Det är precis vad jag känt de senaste dagarna och därför har inget blivit gjort. Det känns inte fel, men jag vet hur mycket jobb som ligger framför mig gällande avskrivningen. Att inte få träffa min huvudperson känns tugnt, men kanske känns det lättare om jag tar tag i vad jag kan göra framför datorn och på så vis får höra hennes röst?
Tankarna far runt åt lite olika håll ikväll känner jag, dock vill jag skriva av mig för att jag ska minnas det här senare när rapporten ska skrivas.
Mitt mål för nästa vecka är att ta tag i skrivandet, jag går på lov två dagar innan folk runt om mig, då ska här skrivas.
Kommentarer
Trackback
