Aboutalife

Imorse ringde telefonen igen, det var min huvudperson. Dagens möte ställdes in... Denna gången pga. andra skäl än tidigare, idag kunde hon inte ta sig ur sängen. Nu är jag orolig, självklart för att mitt projektarbete kanske kommer sluta här, men även för att..., jag vågar inte ens nämna tanken. Jag ryser av den, jag vill inte. På onsdag ska jag ha krismöte med min projekthandledare, så får vi se vad vi bestämmer. Jag hoppas på att ikväll kunna sitta lite med ljudinspelningarna. Som sagt, det är bara plocka upp ljudinspelaren ur väskan och hoppas på att jag snart får möta min person igen. Hur jag känner och vad jag tänker? Jag är orolig som sagt, självklart känns mitt projektarbete som en bagatell just nu. Huvudsaken är ju att min huvudperson blir kry, eller hur? Själva projektet kan just nu inte gå framåt på annat sätt än att jag själv sätter mig och skriver av. Om detta nu skulle bli slutet på mitt arbete, så får det bli så. Jag gjorde i vilket fall helt rätt i att följa min idé, jag hittade en person som jag märker nu, kom att betyda mycket för mig. Även utanför projektet, hon har såhär långt tillfört hur mycket som helst och jag har ungefär fem timmar att skriva av. Det är svårt att föra loggbok just nu, för vad jag känner är svårt att få ner. Jag behöver lite snack och push, vilket jag förhoppningsvis får på onsdag!