betänketid
Självklart finns det jobb, det är bra börja med rapporten, men vad jag syftade på inget mer skrivande gällande intervjuer och dyl.
Just för tilfället ligger jag lite lågt med projektarbetet känner jag, har lite annat skoljobb jag måste beta av först.
Dock hoppas jag på att jag själv tar mig i kragen så jag kommer igång med rapporten, läste min egna första B-rapport i svenska B i veckan, vilken jag hoppas jag kommer ha lite nytta och hjälp av.
Jag ska komma upp i mina hundra timmar, och det trodde inte min handledare skulle bli några problem. Även om det fortfarande känns lite dystert att allt fick sluta mitt i, men nu ska jag sluta älta (?) det.
Jag tog en risk när jag valde mitt projekt, jag gick in helhjärtat för det och det är väl ändå huvudsaken känns det som.
dröm
I fredagsnatt drömde jag om projektet, samtalet med min huvudperson tog aldrig slut. Hon var ständigt arg och jag ledsen. Tillslut träffade jag en ny intressant människa, vi började prata och vi kom in på hur jag fått sluta mina träffar, ja gällande mitt PA alltså. Därefter började jag träffa den här nya människan, det var trevligt men jag var ständigt nervös att samma sak skulle upprepa sig. Som du förstår loggboken så verkar detta satt sig i huvudet en del, omedvetet. Det kommer nog ta ett tag innan jag verkligen inser att nej, jag kommer inte öppna windows media player mer, jag kommer inte fortsätta på mina A4. I helgen gick jag och lämnade tillbaka ljudinspelaren till min körledare, köpte även med en blomma som tack. Besöket tog ca 50 minuter.
Utan den där ljudinspelaren hade det aldrig gått att åstadkomma vad jag gjort fram tills nu. Tusen tack till alla som hjälpte mig på vägen för att överhuvudtaget kunna starta det projekt jag hade en dröm om. Vad jag känner att jag fått ut av detta är ju främst erfarenheter, av båda slag.
Nu ska jag blicka framåt, ta tag i rapportskrivandet och förhoppningsvis kunna lämna in en rapport som jag är supernöjd med!
Totalvändning
Vilken dag!
Förändring gällande projektet på hög nivå; idag tog jag mig i kragen och ringde min huvudperson som jag lovat.
När hon förstod vem det var tog hon direkt upp diskussionen om julaton - igen!
Jag tänkte: "vad är det här, ska vi aldrig kunna gå vidare?". Hon nonchalerade vad jag sa och det kändes inte kul alls.
Då förklarade jag ändå att jag, hur hon än ville ha det med möten i fortsättningen, ville komma till henne och lämna över de 17 A4 som jag än så länge lyckats åstadkomma och jag sa även hur mycket det betytt för mig att få komma till henne och göra detta.
Svaret blev att jag kunde lämna papprena i brevlådan om jag vill det.
Här försökte man verkligen ställa allt till rätta, vad hon sa, så var allt om julafton ett misstag - enligt mig. Hon tyckte uppenbarligen inte det, utan något annat.
Hon verkade inte vilja ge upp, detta var mitt fel även fast jag inte gjort något.
Det var droppen. Jag orkar inte mer.
Därför planerades hastigt ett handledarmöte in, jag förklarade läget för min handledare och sa även att jag tänkte gå till min huvudperson och lämna papprena och på så sätt även tacka för tiden. Det skulle få sluta här.
Att känna sig usel, vilket jag gjort under de två senaste samtalen har varit mer psykiskt krävande än man kan tro. Trots att jag inte gjort något fel, och borde därför inte ta det personligt.
Det jag ska skriva om nu var dagens sista projektinsats. Jag gick dit. Till henne med papprena, men inte tänkte jag lägga dem i brevlådan.
Skulle det sluta här kunde jag likaväl trotsa en sista gång. Jag gick dit, knackade på och mötte henne personligen.
Först lämnade jag över papprena och började förklara att vi slutar våra möten här, eftersom att hon inte verkar vilja fortsätta, och då vill inte jag det heller.
Då försökte hon få mig därifrån, genom att säga att hon hade främmat och att vi fick tala om det där en annan dag.
Då tog jag tillfället i akt, jag lät det gå fort, men fortfarande i trevlig ton såklart, så berättade jag att jag faktiskt blivit ledsen angående samtalen och att hon gärna fick höra av sig när hon läst. Jag tackade för tiden och gick sedan därifrån.
Jag såg att hon reagerade när jag stod där mitt framför henne, hon insåg nog nu att det verkligen skulle sluta här och det gjorde det hela bara lättare.
Jag gick därifrån på skakiga ben men nu hade jag äntligen gjort något åt situationen och det kändes väldigt bra.
Jag hade en kompis med mig som väntade längre ner i trapphuset, vilket kändes skönt. Det kändes rätt.
Inte nog med det upptäckte jag ett missat samtal på mobilen några timmar senare - det var ifrån min huvudperson!
Hjärtat började slå fortare, jag ringde upp.
Hon sa att hon var ångerfull, jag vet inte vad hon var ångerfull för men jag tog det som det jag önskade att hon var det för. Sedan kom nästa stora problem; hon var ängslig - för nu hade hon läst mina 17 A4 och hon hade ju uppgett riktiga namn under intervjuerna som hon inte ville skulle komma ut.
Vad hon då glönt var våran överenskommelse i början av mötena: att boken som jag förhoppningsvis kommer kunna trycka kommer finnas i en upplaga och det är min huvudpersons". Så det lugnade jag henne med och lovade att allt skulle försvinna ifrån datorn.
Hon frågade även om jag kunde tänka mig att komma dit och hälsa på som vanligt hädanefter.
Jag svarade bara att det kanske kan hända, men som jag känner just nu lär det bli först om ett riktigt bra tag.
Så avslutningsvis: mitt tänkta projektarbete avslutades idag och mina 100 p är inte i närheten av uppnådda.
Fortsättningsvis ska jag och min handledare satsa på rapporten istället, ska försöka att lämna in en preliminär projektrapport v. 10 eller v. 11.
Samtalet med huvudpersonen: 15 minuter.
Handledarmötet: ca 30 minuter.
Promenad+träff med min huvudperson: 30 minuter.
Totalt: 1 timme och 15 minuter.
Handledarmöte
20 minuters push!
Idag hade jag ett efterlängtat möte med min handledare - jag ger projektet en chans till, då jag även ska ta med mina 17 fördigskriva A4-sidor till min huvudperson. Detta för att visa att jag tar projektet seriöst och för att hon ska förstå att det betyder något för mig att få gå dit. Det sistnämnda ska jag även förtydliga, och på så sätt hoppas jag att hon hoppar på tåget igen och att projektet kan få tuffa vidare mot fler möten och intervjuer.
Det kändes bra under mötet och snacket fokuserades kring hur jag skulle tänka kring nästa mötet med min huvudperson.
Jag fick även klart för mig att om det ändå skulle stanna här, gällande träffar så skulle jag och min handledare ta tag i det då - vi skulle lösa det i så fall, skönt eftersom att jag inte känner någon som helst lust att behöva börja om.
Dagens möte var som sagt 20 minuter, 20 välbehövliga sådana.
trettioett:tretton
Jag tog mig hem tidigare än jag brukar ikväll eftersom att jag ville jobba ostört med projektarbetet. Nu har jag suttit här i min ensamhet i min egna avlyssningsvärld i totalt 2 timmar och tio minuter. Det är en bit kvar tills halva andra intervjun är avskriven men precis som rubriken säger är 31:13 minuter avskrivna och det känns bra. Avskrivandet går lite på rutin nu, då menar jag inte tillfällena när jag sätter mig och tar tiden, utan hur jag ska jobba med datorn. Jag har lärt mig hur länge jag kan lyssna av för att sedan kunna skriva av ordagrant, istället för att få spola tillbaka lika många gånger som i början - framsteg.
Ytterligare ett framsteg är att jag verkligen lärt mig skärma av omvärlden under tiden jag sitter med hörlurarna på, då är det detta som gäller och inga onödiga andra tankar vågar så mycket som att tränga sig på det allra minsta.
Det känns som att jag ligger i fas, men nu behöver jag ett nytt möte - nya intervjuer och lite positiv känsla angående relationen mellan mig och min huvudperson. Jag har fortfarande inte träffat henne efter samtalet, men jag har fått lite push via mail av min handledare. Förhoppningsvis kan vi ha ett projektmöte redan imorgon, det skulle kännas bra att ha det innan nästa möte med min huvuperson.
En sak i mailet från handledaren var att hon tyckte att jag skulle ta upp förgående telefonsamtal med min huvuperson, för att vi skulle reda ut det. Dock vet jag inte om jag vågar det?
Visst vill jag göra det på ett sätt; jag vill att hon ska förstå hur jag verkligen kände när hon gav mig en ren utskällning utan att jag förstod någonting men det är verkligen inte värt den där diskussionen om hon möjligtvis blossar upp/blir sne igen och vill lägga ner. Jag har ett dilemma här och jag vet inte vad som är värt mest?
Visst vill jag få det negativa understökat och uträtt, men frågan är vad jag har råd att offra om det skulle tas fel?
Detta är tankar som cirkulerar i huvudet på mig just nu och detta är en så stor del av min process för tillfället så jag slutar skriva där för ikväll.
kortpass x 2
Uppdatering om två korta tillfällens arbete
I fredags jobbade jag med avskrivningen 30 minuter under den schemalagda PA-timmen och idag har jag också gjort 30 minuter, totalt en timme. De där korta tillfällena blir ju trots allt timmar också, just nu jobbar jag bara för att jag måste komma framåt.
Ser fram emot veckans möte med min handledare och hoppas på positivt gensvar gällande ett nytt möte med min huvudperson.
eftertankar
Skulle inte detta bli en kul grej?
Jag vet inte vad jag känner för projektet just nu, inte alls faktiskt.
Vad jag vet är dock att jag såhär i efterhand tog väldigt illa upp av samtalet igår.
Det hänger liksom lite på snedkant och jag känner inte för att räta till det för tillfället. Det är inte värt energin.
Olyckligtvis är inte min handledare på skolan den här veckan, så vårt möte får bli nästa vecka när hon är tillbaka
- typiskt då jag för första gången verkligen känner att jag är i behov av att träffas.
Allt känns lite grått och trist nu, min supergnista har sjunkit lite i temperatur men även detta ska med här i loggboken.
"Det krävs motgångar för en större framgång".
intervju 2
Att höra hennes röst fick mig att sväva bort en stund, in i min egna lilla nördiga avskrivningsvärld. Här har jag nu suttit i två timmar och 14 minuter. Nästa gång ska jag börja skriva av fr o m 12:46 av intervju 2. Att bara under denna långa tid ha skrivit av drygt 13 minuter känns som fånigt lite, dock har jag även under den tiden skrivit mail till min handledare om att jag vill ha ett möte denna veckan - känner att jag behöver lite push.
Jag har fått använda tålamodet då datorn lagt av helt en gång, så jag fått starta upp allt igen - projektet har sina motgångar samma dag, great!
Annars har avskrivningen gått bra, jag hör tydligt vad hon säger när hon berättar, jag får paus:a, skriva några rader, lyssna, spola tillbaka osv. Jag har upptäckt att vi människor hinner med att säga så många ord på en sekund, det är helt ofattbart emellanåt!
Jag känner att jag är lycklig som har mina sköna nördiga skullcandy-hörlurar så min sambo slipper sitta och höra på mitt gläppande fram och tillbaka mellan olika sekunder.
För er som inte vet, eftersom att jag inte berättat det innan, så använder jag mig av följande till mitt projekt:
*mobiltelefon (boka möten, skriva i loggboken här på bloggen)
*digital ljudinspelare (för att på ett enkelt sätt få med allt som säg under intervjuerna och för att kunna vara en god lyssnare)
*dator; microsoft word 2010 och windows media player (för att smidigt ordagrant kunna skriva av intervjuerna, skriva i loggboken)
*skullcandy-hörlurar (så omgivningen ska slippa störas och för att de ska slippa störa mig under arbete)
*kalender (där jag skriver in möten, likaså när jag tänkt ringa min huvudperson och om jag gjort det)
Det är vad jag nu kan komma på när jag tänker objektivt, och det räcker alldeles utmärkt till mitt projekt. Jag använder absolut inte de mest avancerade programmen, men det behövs inte. Det som måste fungera är min koncentration och fingrarnas snabbhet över tangetbordet på datorn. Annars krävs det att man alltid är trevlig när man träffar huvudpersonen, det gäller att stänga av resten av livet för en stund och gå in helhjärtat för det man gör där.
Avslutningsvis känns det väldigt bra att jag, trots kvällens samtal satte mig med detta. Som sagt det lättade lite på klumpen i magen och nu kan jag sova gott och ladda om!
bita ihop
Is i magen, usch.
Nu ikväll tänkte jag att jag kunde ringa upp min huvudperson för ett möte, då hon inte hört av sig sist hon sa att hon skulle göra det och jag endast tagit mig för avskrivandet under lovet.
Målet om att träffa henne under jul fungerade inte, då hon inte mådde bra, sist jag ringde.
När hon ikväll svarade och förstod att det var jag fick jag mig en riktigt utskällning. Nu, såhär i efterhand sitter jag här med lite is i magen och vet inte riktigt vad jag känner.
Det var nämligen så att hon fått för sig att jag skulle komma till henne på julafton, vilket jag själv inte har något minne av alls att jag lovat.
Hon hade tydligen beställt hem mat till oss osv. Samtalet kändes kalt och jag skämdes över något som jag egentligen inte hade gjort. Detta var nog min första riktiga motgång.
Dock stod jag för min sak, detta hade jag inte lovat men likaväl stod min huvudperson fast vid sin.
Jag började må illa, varför hade det blivit såhär?
Jag bad så hemskt mycket om ursäkt (fortfarande för något jag inte gjort) och sa att det måste blivit ett missförstånd. "Under jul" skulle vi ha träffats, men när jag ringde några dagar innan så hade hon besök, mådde inte jättebra och sa att hon skulle ringa tillbaka.
Nu känns det lite som att jag lägger över allt på min huvudperson, och det känns väl inte jättebra men avhyvligen kändes tung. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Jag kunde höra på henne att hon var irriterad, hon sa även att jag kunde lägga mitt projekt på hyllan.
Enligt henne hade hon inte upplevt det som att det gett henne någonting.
Frågan är om hon sa så endast för att hon var arg eller om det var sant?
Alla gånger jag varit där och hälsat på då? Har hon inte uppskattat det?
Jag menar, hon har ju varit så ypperligt tacksam alla dem gångerna när jag varit tvungen att gå?
Allt hon berättat, det kan jag väl inte lägga på hyllan - nu?
Ikväll tänkte jag sätta klorna i intervju nummer 2, trots den obekväma känslan tänker jag göra det. Jag måste, innan jag bryter ihop. Kommer mitt projekt sluta här? Vad har jag gjort för fel? Jag känner mig hur liten som helst.
Under telefonsamtalet, som var tio minuter långt gav jag trots allt inte upp och hon mjuknade upp aningen lite mot slutet men hon var noga med att jag hade gjort 50 % fel gällande besöket på julafton. Just då kände jag att jag skulle kunna göra vad som helst för att inte förlora henne nu, skulle det hända skulle jag helt enkelt få sluta här. Jag tror inte jag skulle förmå mig att ta tag i något nytt nu.
Innan vi avslutade frågade jag en sista gång om hon verkligen inte ville att vi skulle träffas mer och hennes svar var endast att hon inte kunde köra ut mig om jag kom, för hon var inte sådan. Det kändes tungt.
Var tog allt det där mysiga och bra vägen?
Då kände jag lite revenge, hur mycket skit kan man ta?
Jag körde över henne lite tillbaka och frågade som om ingenting hänt om jag skulle kunna komma dit på fredag, då vi har projekttid inplanerat i schemat. Olyckligtvis passade det inte, det var nu eller aldrig mer: "Passar nästa vecka bättre kanske?". Vi bestämde att jag under nästa vecka skulle ringa henne när jag kunde ses så att hon kunde säga ja eller nej precis innan vi skulle ses i så fall. Det gick jag självklart med på. Vi sa att vi hoppades att den andra skulle ha det bra tills dess och sa hejdå.
Klumpen i magen är fortfarande kvar, men jag håller på min rätt. Nu är det bara hoppas på att vi ses nästa vecka - för jag tänker inte avsluta projektet här, jag har ju precis börjat!
