Totalvändning
Vilken dag!
Förändring gällande projektet på hög nivå; idag tog jag mig i kragen och ringde min huvudperson som jag lovat.
När hon förstod vem det var tog hon direkt upp diskussionen om julaton - igen!
Jag tänkte: "vad är det här, ska vi aldrig kunna gå vidare?". Hon nonchalerade vad jag sa och det kändes inte kul alls.
Då förklarade jag ändå att jag, hur hon än ville ha det med möten i fortsättningen, ville komma till henne och lämna över de 17 A4 som jag än så länge lyckats åstadkomma och jag sa även hur mycket det betytt för mig att få komma till henne och göra detta.
Svaret blev att jag kunde lämna papprena i brevlådan om jag vill det.
Här försökte man verkligen ställa allt till rätta, vad hon sa, så var allt om julafton ett misstag - enligt mig. Hon tyckte uppenbarligen inte det, utan något annat.
Hon verkade inte vilja ge upp, detta var mitt fel även fast jag inte gjort något.
Det var droppen. Jag orkar inte mer.
Därför planerades hastigt ett handledarmöte in, jag förklarade läget för min handledare och sa även att jag tänkte gå till min huvudperson och lämna papprena och på så sätt även tacka för tiden. Det skulle få sluta här.
Att känna sig usel, vilket jag gjort under de två senaste samtalen har varit mer psykiskt krävande än man kan tro. Trots att jag inte gjort något fel, och borde därför inte ta det personligt.
Det jag ska skriva om nu var dagens sista projektinsats. Jag gick dit. Till henne med papprena, men inte tänkte jag lägga dem i brevlådan.
Skulle det sluta här kunde jag likaväl trotsa en sista gång. Jag gick dit, knackade på och mötte henne personligen.
Först lämnade jag över papprena och började förklara att vi slutar våra möten här, eftersom att hon inte verkar vilja fortsätta, och då vill inte jag det heller.
Då försökte hon få mig därifrån, genom att säga att hon hade främmat och att vi fick tala om det där en annan dag.
Då tog jag tillfället i akt, jag lät det gå fort, men fortfarande i trevlig ton såklart, så berättade jag att jag faktiskt blivit ledsen angående samtalen och att hon gärna fick höra av sig när hon läst. Jag tackade för tiden och gick sedan därifrån.
Jag såg att hon reagerade när jag stod där mitt framför henne, hon insåg nog nu att det verkligen skulle sluta här och det gjorde det hela bara lättare.
Jag gick därifrån på skakiga ben men nu hade jag äntligen gjort något åt situationen och det kändes väldigt bra.
Jag hade en kompis med mig som väntade längre ner i trapphuset, vilket kändes skönt. Det kändes rätt.
Inte nog med det upptäckte jag ett missat samtal på mobilen några timmar senare - det var ifrån min huvudperson!
Hjärtat började slå fortare, jag ringde upp.
Hon sa att hon var ångerfull, jag vet inte vad hon var ångerfull för men jag tog det som det jag önskade att hon var det för. Sedan kom nästa stora problem; hon var ängslig - för nu hade hon läst mina 17 A4 och hon hade ju uppgett riktiga namn under intervjuerna som hon inte ville skulle komma ut.
Vad hon då glönt var våran överenskommelse i början av mötena: att boken som jag förhoppningsvis kommer kunna trycka kommer finnas i en upplaga och det är min huvudpersons". Så det lugnade jag henne med och lovade att allt skulle försvinna ifrån datorn.
Hon frågade även om jag kunde tänka mig att komma dit och hälsa på som vanligt hädanefter.
Jag svarade bara att det kanske kan hända, men som jag känner just nu lär det bli först om ett riktigt bra tag.
Så avslutningsvis: mitt tänkta projektarbete avslutades idag och mina 100 p är inte i närheten av uppnådda.
Fortsättningsvis ska jag och min handledare satsa på rapporten istället, ska försöka att lämna in en preliminär projektrapport v. 10 eller v. 11.
Samtalet med huvudpersonen: 15 minuter.
Handledarmötet: ca 30 minuter.
Promenad+träff med min huvudperson: 30 minuter.
Totalt: 1 timme och 15 minuter.
