presentationen
Mötet.
Hej allihopa, nu kan ja glatt berätta att jag träffat min huvudperson för första gången, och vilket möte sedan:
Denna person öppnade sin ytterdörr med ett brett leende på läpparna, vilket kändes otroligt bra då jag var lite nervös (såklart!). Jag välkomnades in och där stod kaffet klart i sällskap med ett helt fat med kakor, det kändes mycket bra att få slå sig ner vid bordet och se min huvudperson få fixa det sista innan vi satt där tillsammans. Vi bestämde oss för att börja med döppet' (som det så fint heter på östgötska) och pratade bara lite allmänt. Efter det visades jag runt i boendet och jag kände mig lite som hemma faktiskt, inte på ett sånt sätt att jag bor liknande utan att min gammelfarmor (som försvann ur vårt liv för ca ett år sedan) hade det någorlunda likadant i sitt hem. Under rundvisningen fylldes jag plötsligt av en stark saknad efter henne, tänk vad mycket jag varit där egentligen.
Tillslut slog vi oss ner i varsin skön stol och nu var det dags för mig att berätta om mina tankar kring mitt projektarbete. Det gick bra och det verkar nu i efterhand som personen förstått hur min tankegång går och den är fortfarande villig att ställa upp! Den som i denna stund skriver detta inlägg är måttligt lycklig och tacksam kan jag säga. Inte nog med det så började personen berätta en hel del om sig själv, utan att jag direkt frågat något och jag är redan fascinerad över en hel del, må jag säga. Jag ser fram emot att få höra mer.
Som ni vet så är det ju inte förrens nästa träff som jag ska börja spela in vad som sägs men jag tror det kommer fungera jättebra, det ska även tilläggas att jag nu fått hem inspelaren så nu är det bara lite fakta om intervjuver och likande som ska hinnas med.
Kort känns det jättebra med min person, den sa även att den såg fram emot nästa gång vi skulle ses och då tänkte faktiskt jag ta med mig hemmagjort fika och bjuda på!
Två människor möter varann, ifrån helt olika generationer och de har något att dela med sig av till varann.
Är det inte fint?
Hej allihopa, nu kan ja glatt berätta att jag träffat min huvudperson för första gången, och vilket möte sedan:
Denna person öppnade sin ytterdörr med ett brett leende på läpparna, vilket kändes otroligt bra då jag var lite nervös (såklart!). Jag välkomnades in och där stod kaffet klart i sällskap med ett helt fat med kakor, det kändes mycket bra att få slå sig ner vid bordet och se min huvudperson få fixa det sista innan vi satt där tillsammans. Vi bestämde oss för att börja med döppet' (som det så fint heter på östgötska) och pratade bara lite allmänt. Efter det visades jag runt i boendet och jag kände mig lite som hemma faktiskt, inte på ett sånt sätt att jag bor liknande utan att min gammelfarmor (som försvann ur vårt liv för ca ett år sedan) hade det någorlunda likadant i sitt hem. Under rundvisningen fylldes jag plötsligt av en stark saknad efter henne, tänk vad mycket jag varit där egentligen.
Tillslut slog vi oss ner i varsin skön stol och nu var det dags för mig att berätta om mina tankar kring mitt projektarbete. Det gick bra och det verkar nu i efterhand som personen förstått hur min tankegång går och den är fortfarande villig att ställa upp! Den som i denna stund skriver detta inlägg är måttligt lycklig och tacksam kan jag säga. Inte nog med det så började personen berätta en hel del om sig själv, utan att jag direkt frågat något och jag är redan fascinerad över en hel del, må jag säga. Jag ser fram emot att få höra mer.
Som ni vet så är det ju inte förrens nästa träff som jag ska börja spela in vad som sägs men jag tror det kommer fungera jättebra, det ska även tilläggas att jag nu fått hem inspelaren så nu är det bara lite fakta om intervjuver och likande som ska hinnas med.
Kort känns det jättebra med min person, den sa även att den såg fram emot nästa gång vi skulle ses och då tänkte faktiskt jag ta med mig hemmagjort fika och bjuda på!
Två människor möter varann, ifrån helt olika generationer och de har något att dela med sig av till varann.
Är det inte fint?
Kommentarer
Trackback
